Enligt världsrapporten om trafikskadeprevention som Världshälsoorganisationen och Världsbanken publicerade 2004, beräknas antalet dödade i vägtrafiken uppgå till 1,2 miljoner människor globalt, och de skadade kan vara så många som 50 miljoner.

Även om stora förbättringar har skett i Sverige har vi fortfarande säkerhetsproblem och har inte löst våra säkerhetsproblem. Särskilt påtagligt blir detta när man jämför vägtransportsektorn med andra trafikslag och sektorer i samhället. Det är svårt att hitta någon annan sektor i samhället där så många människor dödas och skadas för livet.

Nollvisionen

Nollvisionen, ett riksdagsbeslut från 1997, är ett politiskt initiativ till att ta itu med problemet och försöka vända trenden.

Nollvisionen är en bild av en framtid där människor inte dödas eller skadas i vägtrafiken. Den fastställdes 1997 i ett beslut av riksdagen och är grunden för trafiksäkerhetsarbetet i Sverige. Beslutet har lett till förändringar i trafiksäkerhetspolitiken och i sättet att arbeta med trafiksäkerhet – allt ska göras för att förhindra att människor skadas allvarligt eller dödas. 

Mer om Nollvisionen

Försöksverksamhet med bra effekter

Redan i slutet av 1980-talet gjorde polisen de första försöken med automatisk trafiksäkerhetskontroll i Sverige. Efter hand gjordes allt fler försök.

Under senare år har Väg- och transportforskningsinstitutet gjort mätningar som visar att dödsolyckorna minskat med cirka 30 procent på sträckor med trafiksäkerhetskameror. På samma sträckor har antalet svårt skadade minskat med 20 procent. Därför skrev dåvarande rikspolischef Sten Heckscher och Vägverkets dåvarande generaldirektör Ingemar Skogö en överenskommelse i maj 2004 om ett samarbete om nya trafiksäkerhetskameror.

Trafiksäkerhetskamerorna har därefter visat sig ha en viktig roll i det omfattande trafiksäkerhetsarbetet.