Kakor (cookies) Trafikverket använder kakor för att förbättra och anpassa ditt besök på vår webbplats. Genom att använda webbplatsen accepterar du användandet av dessa kakor.
Läs mer om kakor och hur du avaktiverar dem

Färja vid Svanösundet

Historia

Färjerederiets histora grundlades på 1700-talet.

Från flotte till färja

För 500 år sedan fick folk transportera sig fram och tillbaka över sjöar och vattendrag bäst de kunde. Båtar i nutida mening förekom inte vid den här tiden. I stället hade man mera flottliknande farkoster som klarade en eller ett antal hästar med manskap. Resandet var heller inte av sådan omfattning att det fanns krav på varken broar eller färjor och vägnätet var nästan obefintligt på de flesta håll i landet. Det handlade mera om stigar än om vägar. De som reste var till största delen kungens fogdar och män som var satta att driva in skatter av folket och att utskriva soldater till alla krig som ständigt pågick. Andra resande var med säkerhet pilgrimer på väg till eller från sina heliga platser. För gemene man fanns knappast anledning att företa resor utanför den egna byn. Handel och transporter av varor fick allt större betydelse och intresset för norra halvan av Sverige, som fram till nu varit fullständig ödemark, ökade. För att kunna ta sig fram stiftades lagar som i princip gjorde alla ansvariga för att vägar plogades och att skjutsningen fungerade.

År 1633 kom den första förordningen som reglerade den så kallade kronoskjutsen. 1664 kom "Krogare och Gästgifvare Ordningh". Den gällde i princip ända in på 1800-talet, även om den reviderades av "Riksdagen Uti Stockholm Åhr 1734". Nu gällde det inte bara skjutsning och väghållning vintertid, utan också transporter över vatten. I de olika vägdistrikten var tingslagen genom förordningen skyldig att tillhandahålla skjuts till avgifter som knappast gick att försörja sig på. Skjutsplikten fungerade på detta sätt fram till 1944 när Vägväsendet förstatligades och då följde naturligtvis även färjetrafiken med. Den statliga organisationen Kungliga Väg och Vattenbyggnadsstyrelsen var över landet indelad i Vägförvaltningar med vägdirektörer som chefer. Vägförvaltningen i sin tur var indelad i vägmästarområden med vägmästare som chefer. För driften av färjan eller färjorna i området var vägmästaren ansvarig.

1992 gjorde Vägverket en stor omorganisation som bland annat innebar att drift- och underhållsdelen i verket lyftes ut från det som man kallade för myndigheten Vägverket med de sju regionerna i landet. Drift- och underhållsverksamheten av det statliga vägnätet konkurrensutsattes, men driften av de statliga färjorna undantogs och stannade kvar i Produktions regi. Vägverket , som ett antal gånger efter förstatligandet bytt namn, bildade den 1 januari 1996 ett antal fristående Resultatenheter. Färjerederiet blev en av dem. Redan tidigare hade man både i Stockholms- och i Göteborgsområdena bedrivit färjetrafik under rederiliknande former, medan övriga landet haft kvar sin färjeverksamhet inom Vägverket Produktion. Landet delades in i tre färjeavdelningar med kontor i Vaxholm, Göteborg och Härnösand, medan rederiets huvudkontor placerades i Borlänge. Världen i övrigt förändras och Färjerederiet måste följa med i förändringen.

Efter den 1 januari 2003 blev Färjerederiet en av Vägverket Affärsenheter. Som affärsenhet förändrades Färjerederiets roll och uppgift. Kärnverksamheten är lika men rederiet har nu också ett tydligt krav från ägaren Trafikverket att marknadsföra sina tjänster och utveckla verksamheter som angränsar till kärnverksamheten. Den långsiktiga målsättningen är att öka intäkterna från andra uppdragsgivare än Trafikverket samtidigt som även kärnverksamheten skall utvecklas och lönsamheten bibehållas.

I samband med övergången till Affärsenhet förändrades även organisationen. De regionala avdelningarna försvann och huvuddelen av administration och ledning är nu placerad i Vaxholm.

1 april 2010 gick Vägverket och Banverket ihop till Trafikverket, rederiet fick då namnet Trafikverket Färjerederiet.