Ann-Sofie Dahl-Göthed
Svedala, Skåne
Så här berättar Ann-Sofie:
Elliot fick leva i 17 dagar och Teodor blev nitton månader. Deras föräldrar finns inte heller kvar i livet. Daniel blev 26 år och Lina blev 27 år, allt orsakat av en rattfull yrkesförare.
– Det har varit många ångestfulla nätter och hela tiden frågan varför? Det är sår som aldrig kommer att läka. Att förlora ett barn är det värsta man kan uppleva, berättar Ann-Sofie. Det är en mardröm att se gravstenen och bli påmind om att en ung familj ligger i samma kista, en familj som egentligen skulle vara i början av ett lyckligt liv tillsammans.
Olyckan
Sent på eftermiddagen den 19 oktober sätter sig Daniel, sambon Lina och deras två barn Teodor och Elliot i den mörkblå Volvon som Daniel fått låna av sin mamma. Lite tidigare samma dag kör den 46-årige ungerska yrkeschauffören av färjan i Trelleborg. Med närmare två promille i blodet börjar färden med den 30 ton tunga långtradaren mot Malmö. På E65 i höjd med Skabersjö händer det som aldrig får hända. Daniel har legat bakom en hög buss och ser inte att bussföraren blinkar åt långtradaren som kommer rakt emot dem på fel sida av vägen. Daniel påbörjar omkörningen på den breda motorvägen och kraschen blir fruktansvärd. Klockan är då 19.17.
Ann-Sofie berättar om olycksdagen
– Daniel och Teodor hade varit hemma hos mig på dagen och när de skulle åka ville Teodor egentligen stanna kvar hos farmor, men när han fick reda på att de skulle åka till Daniels tvillingbror Henrik ville han följa med dit. Teodor sa alltid att han hade två pappor eftersom mina söner var enäggstvillingar.
– Jag och min man Raynor hade varit på ett möte på kvällen och när vi kom hem satte jag på teven för att titta på nyheterna. Det första jag får se är rapportering från en olycka på E65. Innan reportern har sagt meningen klar så ser jag att det är min bil, min bil som står där och brinner. När jag ser bilen brinna då vet jag att ingen kan ha överlevt, det var hemskt, jag bara skrek.
Ann-Sofie samlade sig, tog bilen och åkte ner till sin son för att kolla om bilen var hemma. När den inte var det åkte hon hem igen och ringde till sin andre son, Henrik och berättade att det hänt något hemskt.
– Jag kom ihåg att jag sa till Henrik att vi måste ringa till Lina och Elliot och berätta vad som hänt. Men mamma sa Henrik, Lina och Elliot var också med. När han sa detta så försvann faktiskt den värsta smärtan. Det låter hemskt men min enda tanke i det läget var att då behöver ingen lämnas ensam.
– Jag ringde sjukhuset men de visste ingenting i det läget, jag ringde polisen som berättade att en läkare hade omkommit vid olyckan. Senare på natten kollade min man på nätet och såg att en journalist skrivit att fyra personer omkommit i en av de inblandade bilarna . Då ringde jag till polisen igen och krävde att de berättade och fick då reda på att ett par poliser var på väg hem till oss.
– Den natten, den unnar jag inte någon. Det var en natt i kaos, fortsätter Ann-Sofie.
Såren läker aldrig och vardagen måste gå vidare
När tankarna om hur den unga familjens liv skulle utformats kommer upp gör det jätteont, berättar Ann-Sofie som fram till nu varit med om två smärtsamma rättegångar där hovrätten slog fast fängelsedomen på fyra år för den rattfulle yrkesföraren. – Varje dag på jobbet blir jag påmind eftersom Daniel även var min arbetskamrat, det var hemskt att gå till jobbet första gången efter olyckan. Men min yrkesroll har också stärkt mig i arbetet att gå vidare. – Båda jag, min man, min son och dotter har fått stor hjälp av präst och av våra arbetsgivare, att bearbeta händelsen.
– Efter två år tog jag beslutet att inte se bilderna från olyckan. Mitt minne ska alltid vara min leende son och hans lyckliga familj.
Såren efter en tragisk olycka läker aldrig och det gäller att hitta glädjeämnen i vardagen. Olyckan förde samman hela familjen på ett positivt sätt. De träffas ofta och vartannat år åker Ann-Sofie och hennes man Raynor, tillsammans med barn och barnbarn på semester. Daniel hade alltid en dröm att åka till USA och en sådan resa gjordes 2005 där de platser som Daniel drömt om besöktes. Det var på denna resa som familjen kände att läkningsprocessen började på allvar. Sex år efter olyckan känner sig Ann-Sofie lycklig över att vara farmor och mormor, jobbar 90 procent för att få mer tid tillsammans med den övriga familjen.
– Det gäller att leva för stunden inte planera för mycket, livet är bara ett ögonblick.
– Varje gång jag kör förbi olycksplatsen tutar jag och pratar med Daniel. Vid graven kan jag gnälla på honom fråga varför de inte kunnat stanna en liten stund till hos hans bror.
Minnesfond
Efter olyckan startade Daniels kompisar en minnesfond. Varje nyårsafton genomförs en stor innebandyturnering i Svedala där pengarna går till fonden. Förutom flera minneskonserter har minnesfonden delat ut stipendium till ungdomar som jobbar för nykterhet och drogfrihet på skolorna.
Kort tid efter olyckan ordnades en minnesgudstjänst i kyrkan där Henrik i ett känsloladdat tal, inför en fullsatt kyrka, berättade hur det kändes att förlora en tvillingbror och tvillingsjäl.
