Kakor (cookies) Trafikverket använder kakor för att förbättra och anpassa ditt besök på vår webbplats. Genom att använda webbplatsen accepterar du användandet av dessa kakor.
Läs mer om kakor och hur du avaktiverar dem

Tjälskador på järnvägen

Tjälskador kan vara ett problem på järnvägar i samband med långa, kalla och snöfattiga vintrar, framför allt på gamla banor som har mycket tjälfarligt material i bankroppen (bland annat silt).

En banvall är mer öppen för att frost tränger ner än en vägbank. Banvallen är också betydligt känsligare än en väg genom de stränga krav som finns avseende rörelser i spåret.

Ojämna tjällyft

Störst problem vid tjällyft uppstår i gränszonen mellan påverkade och icke påverkade sliprar, där resultatet kan bli att sliprar saknar eller har begränsat stöd underifrån. Ett sådant spårfel kan göra att det blir kraftiga stötar i tåget om inte hastigheten sänks. Tåget kan skada spåret genom rälsbrott. Ofta inträffar uppfrysningen ojämnt så att den ena rälsen lyfts mer än den andra, så att ett skevningsfel uppstår och tåget kan spåra ur. Detta är den farligaste typen av uppfrysning.

Åtgärder

För att jämna ut effekterna av tjällyft i spåret gör man så kallad kilning. Genom att kilningsplattor skjuts in mellan underläggsplatta och sliper så lyfts rälen upp till rätt höjd. När tjälen går ur banvallen under våren sjunker spåret tillbaka. Då tas kilningsplattorna bort för att behålla spårets höjdförändring inom tillåtna värden. Ofta kvarstår det ett spårfel. För att få bort spårfelet görs en spårriktning.

Nya banor frostsäkras

Nybyggda banor frostsäkras enligt moderna byggnormer. Framtida frostmängd uppskattas baserat på statistiska beräkningar och kännedom om olika materials termiska egenskaper. Banorna byggs med underballast bestående av frostpassiva material ned till frostfritt djup. Vanligtvis läggs ett materialskiljande lager (till exempel geotextil) på schaktbotten för att undvika uppvandring av finmaterial i underballasten. Diken och dräneringar anläggs vid sidan av banan för att leda bort vatten från bankroppen.

Gamla banor grävs ur eller frostisoleras

På gamla banor förekommer ofta problem med tjäle på grund av tjälfarligt material i ballastmaterialet men också på grund av bristfällig dränering. Problemen förstärks där terrassen ligger i skärning och på låga bankar vid passage över områden med ytliga frostaktiva jordlager.

För att varaktigt bygga bort problem med tjäle i en sådan banvall måste frostaktivt material ersättas med frostpassivt. Det kan innebära omfattande schaktarbeten med långvariga trafikstörningar. Ett alternativ till urgrävning kan vara att frostisolera, med cellplast som kan läggas betydligt ytligare i bankroppen. Cellplast lägger man normalt in under makadamballasten. Samtidigt som en sträcka frostisoleras så åtgärdas också avvattningen kring banan.

Historiskt sett har även andra typer av material använts som frostskyddsisolering, till exempel grus, torv, ull, slagg och sliprar. I dag finns ca 48 mil cellplastisolering och 26 mil annan frostisolering inlagda i spåren.