Kakor (cookies) Trafikverket använder kakor för att förbättra och anpassa ditt besök på vår webbplats. Genom att använda webbplatsen accepterar du användandet av dessa kakor.
Läs mer om kakor och hur du avaktiverar dem

Banvakt

Då järnvägarna började byggas i Sverige uppstod ett behov av att den färdiga banan måste underhållas och förvaltas. Därför anställdes särskild personal för att underhålla banan, dessa kallades banvakter.

Banvaktens arbetsuppgifter
Banvaktens uppgift var att inspektera sin del av järnvägsbanan och vid fel åtgärda detta eller meddela brister till närmaste banmästare. Att åtgärda felen fick man passa på att göra mellan de olika tåg som passerade. Fel som kunde uppstå var tjälförskjutningar, rälsbrott eller t.ex. solkurvor. Även hinder som nedfallna träd eller stenblock skulle åtgärdas. Förutom inspektion av banan hade banvakten en hel del arbete med underhåll. Under sommartid utfördes slipersbyte, byte av brustna skarvjärn men även lagning av grindar och staket utmed banan. För att rälsen skulle ligga i rätt läge utfördes klotsning, kilning och stoppning. I banvaktens arbetsuppgifter ingick också att hålla obehöriga borta från banan, endast de som hade löst gångbiljett hade rättighet att gå på banan. Att med gångbiljett få rättighet att gå på banan skedde under eget ansvar som det tydligt angavs på biljetten.
Vidare skulle banvakten kontrollera de passerande tågen, och se till att allt stod rätt till med dem. I reglementet står att banvakten skulle ”inneha postning”. Det innebar att ”bana och stationer skola vara bevakade under de tider av dygnet, då tåg passerade”. Fram till 1873 hade banvakten inte dygnsbevakning. Bevakning nattetid inleddes då Statens Järnvägar började köra nattåg mellan Stockholm - Malmö och Stockholm - Göteborg. Det betydde att banvakten fick i stort sett ett dygnet runt-arbete. 

Hur lång sträcka hade banvakten att inspektera?
Från början var den i genomsnitt 2,5 km. En del sträckor kunde vara upp till 4 km.

Som exempel kan vi titta på bansträckan Stockholm – Göteborg som är ungefär 400 km. Den blev klar i sin helhet 1862 och hade då 186 vaktstugor byggda längs banan. 

Nya bestämmelser kom 1920 och banans klassificering och definitionen av ”postning” förändrades. Banorna delades upp i olika kategorier bl.a. utifrån banstandard och trafikintensitet:

A-linje:   2, 3 km banbevakningssträcka

B-linje:   3, 5 km banbevakningssträcka

C-linje:   8, 1 km banbevakningssträcka 

Postningen och den dagliga besiktningen av banan togs bort. I stället blev det att ”banan skall besiktigas i den ordning som i särskilda bestämmelser finnes stadgat”. En A-linje till exempel, hade tätare inspektionsturer i jämförelse med en C-linje. 

Hur länge fanns banvakter?
Systemet med banvakter existerade fram till i början på 1960-talet. En förändring och minskning av banvaktsystemet började dock långt tidigare. Benämningen banvakt ändrades till banbiträde som sedermera kom att heta banarbetare. Istället för att vara banvakter längs linjen, förlades banarbetaren till större orter och utgick därifrån för att göra inspektioner och underhållande åtgärder längs banan. Elektrifieringen av järnvägarna och järnvägens egen telefonnätsutbyggnad från 1920-talet och framåt, gjorde att många som arbetat som banvakter kunde få uppgifter inom andra banrelaterade områden, till exempel telefoni, elkraft eller byggnaders underhåll.

.