Kakor (cookies) Trafikverket använder kakor för att förbättra och anpassa ditt besök på vår webbplats. Genom att använda webbplatsen accepterar du användandet av dessa kakor.
Läs mer om kakor och hur du avaktiverar dem

Hjulsta under järnåldern

Hjulsta är en plats där människor bott under många generationer, kanske uppemot tvåtusen år. Hjulsta var antagligen en av de större byarna i Spånga under järnåldern.

De flesta stadsdelarna i Västerort har fått namn efter de bondgårdar och byar som låg här före den moderna bebyggelsen, till exempel Rinkeby, Kista och Tensta. Namnen härstammar ofta från järnåldern och innehåller fornnordiska ord. Rinkeby har till exempel fått sitt namn från ett ord som betyder edsvuren krigare av hög rang. Vad Hjulsta betydde vet vi inte säkert men också det är troligen ett gammalt namn.

Ett annorlunda landskap

Under romersk järnålder såg landskapet mycket annorlunda ut. Hjulsta låg vid en havsvik och härifrån var det lätt att ta sig till andra platser med båt. Landhöjningen efter istiden har gjort att havsnivån sänkts och stranden har hamnat längre och längre bort. Människorna på järnåldern levde framför allt på jordbruk och boskapsskötsel. Man odlade i dalgångarna, på markerna som låg närmast gården och byn. Ibland kan man hitta sädeskorn, fröer och pollen som visar vad man odlade för mer än tusen år sedan. Man bedrev också handel och därför var läget vid en vattenled viktigt. Utanför byarna började skogen och våtmarkerna.

Gårdar och hus

Vi vet inte än hur gårdarna i Hjulsta såg ut, men från andra arkeologiska undersökningar vet vi att det var vanligt med långa, smala hus på järnåldern. Människorna bodde i ena änden av huset och djuren i den andra. Där fanns också ofta förråd och sädesmagasin. Husen var byggda av trä med kraftiga stolpar som bar upp taket. Väggarna var ofta gjorda av tunna kvistar som vävdes mellan trästolpar och tätades med lera. Taken täcktes med halm eller vass.

Gravar från järnåldern

Under järnåldern begravde man sina döda nära byarna där man bodde. Det var först under tidig medeltid när man blivit kristen som man började begrava människor intill kyrkorna – den nya religionens helgedomar. Under järnåldern var det vanligast att de döda brändes tillsammans med sina personliga ägodelar och gravgåvor. Sedan täcktes askan med en packning av stenar och jord. De flesta gravarna är låga och runda, men på det norra gravfältet finns också fyra stora gravhögar som har synts på långt håll.

Vanliga fynd i gravarna är glaspärlor, båtnitar, kammar och ben från offrade husdjur. Fynden och gravarnas utformning kan berätta om de personer som begravts på platsen. Till exempel tyder många glaspärlor eller en nyckel på att det är en kvinna. Under vikingatiden var nyckeln en symbol för kvinnans chefskap över hushållet. I de stora högarna ligger troligen mäktiga personer som varit kända och betydelsefulla i järnålderns Hjulsta.