Kakor (cookies) Trafikverket använder kakor för att förbättra och anpassa ditt besök på vår webbplats. Genom att använda webbplatsen accepterar du användandet av dessa kakor.
Läs mer om kakor och hur du avaktiverar dem

Tracy Nilsson praktikant

Somrarna på Citybanan

”Hej, Tracy heter jag, och jag är sommarbarn på Miljö.”

I början var det mest en försvarsmekanism, det där att jag presenterade mig själv som sommarbarn på Citybanan. Inte feriearbetare eller praktikant. Nej, sommarbarn var jag. Det liksom satte låga förväntningar på mig; för sommarbarn de bara är där på kontoret och vattnar blommorna, tömmer diskmaskinen och sprider allmänt somrig stämning med sina brunbrända ben och sitt solblekta hår.

Men något barn var jag ju faktiskt inte. Tjugotvå år gammal, och skulle börja mitt fjärde år på teknisk högskola till hösten. Och nog ställde miljöchefen krav på mig: hundratals filer skulle vara arkiverade till slutet av sommaren. Sedan blev en sommar två när chefen hörde av sig våren därpå och undrade om jag ville komma tillbaka. Och den tredje sommaren fick jag jobb. Vid det laget var examensarbetet klart och det blev så att jag blev förlängd fram till årsskiftet.

En tid då jag lärde mig mer än i skolan

Men det kommer vara somrarna jag minns när jag tänker tillbaka på Citybanan. Somrarna på semestertomma kontor och med utflykter till byggarbetsplatserna som avbrott i arbetsdagen. En tid då jag lärde sig mer än i skolan, fast jag aldrig öppnade en bok. En bästis hittade jag nästan på en gång och vi gjorde allt tillsammans: från insatsplanering och skyddsronder till eviga försök att montera fast brandsläckare på byggledarnas bilar, liksom långa diskussioner med entreprenören om vattenrening. Detta var sommarlov.

Overkligt som i en science fiction-film

Och så var det dagen när jag äntligen fick gå ner i tunneln. Den enorma upplevelsen; den hissnande känslan av att titta in i detta stora mörker och försöka föreställa sig hur tågen skulle susa fram där en dag i en inte alltför avlägsen framtid. Det spelade ingen roll hur många datoranimerade bilder av 2017 års pendeltågstationer som jag fick se; varenda gång jag var där nere kändes det overkligt – som om jag hamnat i en science fiction-film snarare än på ett sommarjobb.

Samtidigt förstod jag ju att jag inte kunde stå där och gapa som om jag aldrig varit under jord förut. Jag var ju faktiskt där för att göra ett jobb, och inte något skolbarn på utflykt. Så jag fick hålla min förundran inom mig och försöka att oberört ställa några frågor om luftkvaliteten nere i tunneln. Jag tittade artigt in i kemikaliecontainrar när allt jag kunde tänka på var hur otroligt det var att dessa enorma utrymmen gömde sig under staden där jag bodde.

Min del i detta jättebygge

Så till min förvåning fann jag att jag uppslukades av detta gigantiska infrastrukturprojekt. Något jag bara hade hört talas om tidigare var nu det jag andades och tänkte. Jag ville verkligen att det här skulle bli bra. Jag ville få en pendelstågstunnel under Stockholm. Och om min del i detta jättebygge skulle vara arkiverade filer, miljörondsprotokoll och diverse andra småsysslor som ingen annan riktigt hunnit eller orkat ta tag i, ja, då var det min del.

En kväll satt jag kvar på jobbet till tio och lade in filer i databasen. När jag till slut gav upp var det för sent att åka hem så jag sov natten liggandes på sängen i vilorummet. Jag hoppades innerligt att ingen skulle se mig smyga ut nästa morgon på väg till toaletten för att borsta tänderna. Hur kunde jag förklara att jag blivit så absorberad i arkivering, utan att låta som jag förlorat förståndet?

Hela projektet tvingades växa

Men jag lärde mig också att sommaren är en tid för mognad. Ibland var den processen en långsam förståelse för ansvar och pålitlighet. I andra fall var det bryska uppvaknanden. Som när, tredje dagen på min andra sommar på Citybanan, en byggarbetare blev påkörd av ett tåg och dog. När man är tjugotre år gammal, och känner sig fullkomligt odödlig så var blotta idéen att dö på sitt jobb fullkomligt främmande. Jag minns hur jag obekvämt skruvade på mig när projektchefen hade samlat alla för en tyst minut. Det här var inte hur jag ville att det skulle vara. Detta skulle inte vara en del av min sorglösa sommar. Men det var det.

Så här i efterhand ser jag att det inte bara var jag som mognade i de där svåra stunderna. Hela projektet tvingades växa i sig självt genom denna kris. För att bli ett mer vuxet projekt. För att kunna skapa något som ska stå i minst hundra år.

Så mognaden kom. Jag gick ut skolan, jobbade på Citybanan på riktigt under ett par månader, fick ett passerkort med min bild och titel på. Sedan gick jag vidare. Och med det kommer Citybanan för alltid att ha det där rosaskimrande ljuset av barndomssomrar i mitt minne.

Skrivet av Tracy Nilsson
Samhällsbyggnadsingenjör, KTH
Praktikant på Citybanan 2009-2011