Kakor (cookies) Trafikverket använder kakor för att förbättra och anpassa ditt besök på vår webbplats. Genom att använda webbplatsen accepterar du användandet av dessa kakor.
Läs mer om kakor och hur du avaktiverar dem

alt

Det började med ett spadtag

I blogginlägget får du läsa om Tobias summering av traineeåret.

Jag och teknikchefen stod i solskenet vid en dammig grusväg. Vi hade varsin lista där vi skrev ner namn och befattningar på alla ankommande gäster. Vi hade stoppat, registrerat och släppt genom journalister, kommunalråd, landshövdingar och en hyrd minibuss innehållande projektchefen, ett antal andra höga tjänstemän och självaste generaldirektören. Sedan kom en konvoj svarta bilar med tonade rutor, följda av en vit bil med Socialdemokraternas ros på dörren. De stannade inte utan körde resolut vidare mot ceremoniplatsen några hundra meter upp längs grusvägen på I20-området strax utanför Umeå. Några timmar senare hade statsministern och GD hållit tal och fått köra grävskopa, följt av mingel bland SÄPO-vakter och roll-ups. Projektet var invigt, och min första dag på mitt nya jobb var historia.

Planläggningens nerv

I SimCity är det bara att dra den nya motorvägen där du tycker att den ska gå. Hus, kontor och industrier som står i vägen rivs och byggs upp på nytt automatiskt utan att någon verklig människa klagar. Råkade motorvägen hamna fel är det ett mindre problem; bara spara ihop lite mer pengar i spelet och bygg om. Under traineeåret följer jag med på projektets möten med Skellefteå Kommuns tjänstemän för att diskutera Norrbotniabanans sträckning in genom stan till Skellefteå C, och ett helt gäng andra frågor. Vi träffar Länsstyrelsen i Västerbottens Län för att diskutera miljökonsekvenser och yttranden på våra olika planhandlingar. Vi håller i samrådsmöten med närboende och allmänhet för att informera om regler för fastighetsinlösen och om hur projektet kommer påverka just din närmiljö. Alla frågor och synpunkter dokumenteras och besvaras. Jag inser snart vad verklighetens SimCity innebär. Det måste bli bra, rätt, säkert, optimalt, kostnadseffektivt, hänsynsfullt, och allt på första försöket. Alla måste få chans att tycka till.

Som tur är stämningen positiv kring projektet. De allra flesta man träffar i Norr- och Västerbotten vill ju att Norrbotniabanan ska bli verklighet. I november besökte vi traineer Västlänken, där glåpord, hot och sabotage blivit en del av arbetsmiljön på projektet. Brottsliga handlingar ska förstås inte ursäktas, men de säger något om nerven i vad det är vi egentligen sysslar med. Vägar byggs med vägrätt, ett slags servitut som i praktiken innebär att markägaren förlorar rätten till sin mark. Järnvägen står på en egen fastighetsbildning; en enda långsträckt ”tomt”, som bildats genom att ta mark i anspråk som tillhört någon annan. Kommuner, företag och vanliga människor med en villatomt eller ett skogsskifte, får lov att ge upp en bit av sin mark när järnvägen tar plats. Vi skapar barriärer i landskapet, vi orsakar buller, vi förändrar stadsbilden, och när en plan väl vunnit laga kraft har vi en stark lagenlig rätt att göra allt det, ytterst med tvång och expropriation, och för skattebetalarens pengar. Varför tar det så länge att bygga en järnväg? Jo för vi vill ju att det ska bli bra, rätt, säkert, optimalt, kostnadseffektivt, hänsynsfullt, och allt på första försöket. Alla måste få chans att tycka till. Eller hur?

Mitt första år på projektet

Under mitt år som trainee har ännu ingen räls lagts på Norrbotniabanan, ingen banvall har byggts upp och ingen terrass har schaktats fram heller. Men inne på kontoret brottas det med alla de frågor som ska besvaras längs resans gång, och konsulterna utreder och levererar handling efter handling som bit för bit lägger det stora pusslet. Hur ska vi dra järnvägen förbi Sävar? Hur ansluter vi järnvägen till Skellefteåbanan? Hur ska vi dela upp entreprenaderna? Var kommer vi vara tvungna frakta mest massor? Under våren vann också den första järnvägsplanen laga kraft, men tack vare avtal med Umeå Kommun som är markägare för det mesta av den första sträckan ut ur Umeå, har vi sedan över ett år tillbaka kunnat påbörja arbetet med att bygga ersättningsvägar, och samtidigt avverka skog i stråket där järnvägen och tillhörande upplagsytor kommer ligga. Ett jakttorn på hygget har fått fantastiska siktytor under älgjakten under något år framöver, tills bygghandlingarna och kontrakten är klara och markarbetena kan dra igång.

Livet efter traineeåret

Traineeprogrammet går mot sitt slut och jag ser nu fram emot att omsätta det jag lärt mig under året i praktik, som projektingenjör på Delprojekt Skellefteå. Det blir spännande tider framöver när projektet växer, i takt med att planerna blir mer detaljerade och steg för steg närmar sig laga kraft och efterkommande skeden; efter knappt ett år är jag långt ifrån nyast på projektkontoret. Ett fantastiskt lärorikt år med många nya vänner är till ända; snart tar jag ett sista nattåg hem till Luleå och får äntligen packa upp min necessär!