Kakor (cookies) Trafikverket använder kakor för att förbättra och anpassa ditt besök på vår webbplats. Genom att använda webbplatsen accepterar du användandet av dessa kakor.
Läs mer om kakor och hur du avaktiverar dem

Bilens roll som kompensatoriskt hjälpmedel för äldre – En longitudinell studie om ”active ageing”, mobilitet och delaktighet i välfärdssamhället

I studien har bilens roll för äldre att leva ett aktivt liv undersökts genom en enkät och fokusgruppsintervjuer.

Bakgrunden till projektet är att andelen äldre ökar i Sverige, liksom i övriga Västeuropa, Nordamerika och Australien. Mobilitet och tillgänglighet spelar i sin tur en stor roll för att äldre ska kunna uppnå och bibehålla en aktiv livsstil, delaktighet och livskvalitet. Forskning visar tydliga kopplingar mellan mobilitet, delaktighet, samt hälsa och oberoende på äldre dar. I dagens samhälle är nästan alla män och de flesta kvinnorna bilförare, och därmed vana vid den bekvämlighet och flexibilitet som bilen möjliggör.

Projektets syfte är att studera bilens roll som kompensatoriskt hjälpmedel för äldres ”active ageing”, mobilitet och delaktighet i välfärdssamhället genom att analysera äldres önskade och faktiska resmöjligheter.

En enkätstudie har genomförts bland äldre i tre kommuner (Borås, Helsingborg och Karlskrona). Dessa kommuner valdes på grundval av sitt utbud av kollektivtrafik och färdtjänst, samt då de bedömdes ha en hög tillgänglighetsstandard. Enkäter skickades till 700 slumpmässigt utvalda äldre personer, såväl män som kvinnor (över 75 års ålder) i var och en av de tre kommunerna. Enkäterna fördelades proportionerligt inom kommunen mellan personer boende i huvudorten samt i mindre tätorter. Totalt 957 personer valde att delta, vilket motsvarar en svarsfrekvens på 46 procent.

Studien visar att de äldres mobilitet minskade i takt med stigande ålder samt ökande fysiska funktionsnedsättningar. Trots att äldre generellt uppskattar de resmöjligheter som tillhandahålls inom kommunerna begränsas mobiliteten för vissa grupper av äldre. Kvinnor tenderade att ha tillgång till privat bil i lägre omfattning, men ville resa i större omfattning än män. Många äldre ville resa mer, i enlighet med det aktivitetsmönster de haft tidigare i livet. På- och avstigning sågs som ett kritiskt moment vilket även kunde vara avgörande för beslutet att sluta åka buss. Detta tyder på att, trots att tillgängligheten ökat t ex genom införandet av bussar med lågt golv och låga entréer, användbarheten ur vissa gruppers perspektiv inte ökat. Därmed finns mer att göra inom kommunerna för att öka tillgänglighet och användbarhet i transportsystemet. Bilen har fortsatt stor och fortsatt ökande betydelse för äldres mobilitet och delaktighet.

För att ytterligare fördjupa analysen genomfördes intervjuer i fokusgrupper med syfte att studera avgörande faktorer för äldres delaktighet i relation till förändrat aktivitetsmönster, förändrat mobilitetsmönster (mobilitetstransition) och kön. De 35 deltagarna var mellan 77 och 90 år; 20 män och 17 kvinnor deltog i studien. I gruppen fanns såväl män som kvinnor som regelbundet kör bil, men också män som kvinnor som slutat köra bil.

Resultatet från fokusgrupperna visar att det är mycket betydelsefullt för dessa individer att vara delaktiga i aktiviteter utanför sin bostad. De som fortfarande är bilförare uppger till stor del att de inte kan tänka sig ett liv utan bilen. Tillgång till bil är för många så självklart att man inte funderar över kostnaden, utan tvärtom ser bilen som kostnadseffektiv jämfört med andra färdmedel. Flera beskriver att de utan bil skulle bli tvungna att göra stora förändringar såsom att upphöra med viktiga aktiviteter eller t ex sälja sommarstugan. Hinder för att använda bil är miljömässiga hinder såsom bl a dålig tillgång på parkeringsplatser, halka och mörker.

Bilen upplevs dock som ersättningsbar i större omfattning om man bor centralt i de tre kommunerna, som alla har god kollektivtrafikstandard. Många män uppger att de inte vet hur man använder den lokala kollektivtrafiken, och att de föredrar att använda bilen för att komma nära resmålet eller för att slippa bära så långt. Kvinnorna har betydligt mer erfarenhet av att använda den lokala kollektivtrafiken och är oftast nöjda med utbudet i de tre kommunerna. De framför dock förarrelaterad kritik, såsom t ex upplevelse av stress och rädsla för att ramla i samband med på och avstigning av buss. De som ej kör bil tvingas avstå från vissa aktiviteter, eftersom de saknar transportalternativ eller då de alternativ som finns upplevs som för krångliga (t ex flera bussbyten krävs). De förefaller ha anpassat sig till detta och uppger i de flesta fall sig vara nöjda. De har dock tvingats ändra sitt aktivitetsmönster, vilket kan ha betydelse för deras delaktighet och därmed hälsa och livskvalitet.

Sammanfattningsvis visar fokusgruppsintervjuerna att bilen har en unik förmåga att tillgodose individers behov av och önskemål kring mobilitet på ett flexibelt sätt. Därmed är bilen också det färdmedel som har störst möjlighet att främja individers delaktighet i självvalda och meningsfulla aktiviteter utanför deras bostad och därmed deras hälsa.

Rapporten är framtagen med ekonomiskt bidrag från Vägverkets Skyltfond. Ståndpunkter och slutsatser i rapporten är författarens och överensstämmer inte med nödvändighet med Vägverkets ståndpunkter och slutsatser inom rapportens ämnesområde

Slutrapport, Bilens roll som kompensatoriskt hjälpmedel för äldre (pdf-fil, 123 kB, öppnas i nytt fönster)

Kontaktperson:
Professor Torbjörn Falkmer, Avd. för Rehabiliteringsmedicin, IKE, Hälsouniversitetet i Linköping, Tfn: 036-101 259, E-post: torbjorn.falkmer@liu.se

(Vägverkets beteckning: EK 50 A 2007:5426)

Projektet slutrapporterades i juni 2009