Kakor (cookies) Trafikverket använder kakor för att förbättra och anpassa ditt besök på vår webbplats. Genom att använda webbplatsen accepterar du användandet av dessa kakor.
Läs mer om kakor och hur du avaktiverar dem

Lokförare som tittar ut genom lokets fönster på ett mötande lok.

Foto: Göran Fält

Lokförarens skräck

En människa går bredvid spåret och är på väg att gena över det. Hen kan vara bara någon meter eller sekund från döden. Att med ett framrusande tåg riskera att köra på en människa är många lokförares skräck.

Aleksander Petrovski och Denis Matic är lokförare hos Götalandståg. För dem bägge har spårspring dessvärre kommit att bli vardagsmat, och de har båda varit med om flera situationer som skapat såväl stress som oro.

Dagens tåg är tysta och snabba. Samtidigt är tågen tunga och kräver lång bromssträcka. Tågen väger 110–160 ton och har en bromssträcka på cirka 1000–1200 meter vid en hastighet av 160 km/tim. I snitt börjar lokföraren bromsa ungefär två kilometer innan en station. När hen börjar bromsa beror på vädret och vilken station det är som tåget ska stanna vid.

– En av de första tankarna jag faktiskt har när jag vaknar är om det är idag jag ska köra på någon. Spårspring är ändå så pass vanligt, och olyckor händer varje vecka. Så risken är ju stor att det sker under karriären. Tror inte så många andra yrken utsätts för den typen av oro, säger Dennis.

På vissa sträckor sitter lokförarna alltid med handen på bromsen. Det gör de trots att de mycket väl vet att det inte finns en chans att få stopp i tid, om någon som inte borde vara på spåren plötsligt befinner sig där. Och det är inte bara spårspring som skapar oro. Människor står många gånger väldigt nära kanten på plattformen, ofta med hörlurar i öronen, och verkar inte ha koll på omgivningen.

– Det är alldeles för ofta man sitter med hjärtat i halsgropen. Vetskapen om att du inte har någon möjlighet att stanna skapar en olustig känsla varje gång du ser någon som står nära spåret. Vi kan ju aldrig säkert veta om den som står vid kanten plötsligt vinglar till eller får för sig att gena över spåren. Det är de som måste flytta på sig, vi kan ju inte styra undan tåget, fyller Alexander i.

Att gena är en självisk handling

Både Dennis och Alexander tycker att spårspring är en otroligt självisk handling. När den som genar kanske gör en liten tidsvinst, sätts samtidigt en stor apparat igång som drabbar många andra människor. Trafiken stoppas, polis kan behöva tillkallas och tusentals resenärer försenas.

Deras tankar går också till kollegor som drabbats. Risken att köra på någon är en fråga som ofta diskuteras och det finns ett behov av att få prata av sig med kollegorna.

– Man blir faktiskt förbannad varje någon du ser någon som genar. Det ger en olustkänsla du bär med dig hela veckan även om det som tur är oftast "bara" är nära ögat, avslutar Dennis.

Fakta

Varje dag händer det att personer genar över spår eller går under nerfällda bommar. Årligen omkommer 70–110 människor på grund av att de har befunnit sig på spårområdet. Många av dem har underskattat riskerna och kanske bara försökt vinna någon minut genom att ta en genväg.

Trafikverkets övergripande mål är att antalet dödade och allvarligt skadade ska ha minskat med hälften till år 2020 jämfört med 2010. Därför investeras cirka en miljard kronor för att förstärka säkerheten vid järnvägen i hela landet fram till 2020.