Ostlänken, en ny dubbelspårig järnväg Boplats och gravar i Trosaåns dalgång
När Ostlänken dras genom Trosaåns dalgång passerar järnvägen ett av Södermanlands mest fornlämningstäta områden. Dalgången är utpekad som riksintresse för kulturmiljövården.
Området har varit ett kommunikationsstråk och en central plats för människor från bronsålder fram till senmedeltid.
Under hösten 2025 genomförde Arkeologikonsult arkeologiska undersökningar av två fornlämningar vid Sille, strax söder om Trosaån i Trosa kommun. Det rörde sig dels om en boplats från yngre bronsålder och äldre järnålder (ca 3100–1500 år gamla), dels om ett gravfält med högar från vendel- och vikingatid (ca 1300–1000 år gamla).
Gravhögar intill E4
Alldeles öster om E4:an undersöktes omkring 30 gravhögar. Många av dem var uppbyggda på liknande sätt. Först hade en kulle av sandig silt anlagts, ovanpå denna en mindre stenpackning. I stenpackningen fanns spår efter de gravlagda, ofta i form av brända ben från både människa och djur, vilket visar att kremering varit en del av begravningsritualen.
I flera högar påträffades även gravgåvor såsom glaspärlor eller granater, fragment av benkammar samt olika typer av järnnitar. Ovanpå stenpackningen låg ett tunt sandlager, vilket ibland gjort att enstaka stenar stack upp på gravens topp.
I en av de större och mer framträdande högarna hittades fragment av ett skallben från en man. Inga vapen eller tydliga statusföremål fanns i graven. Däremot hade mer vardagliga gåvor lagts ned, bland annat små platta brödkakor, ett hönsägg och en förkolnad hästhov.
Arkeologerna undersökte också flera skelettgravar. I två av dessa låg den gravlagde i öst–västlig riktning, vilket kan tyda på tidigkristna begravningar, möjligen från 1000-talet.
Spår av liv från bronsålder och järnålder
Cirka 350 meter sydväst om gravfältet undersöktes lämningar efter en boplats. Här framkom spår från både yngre bronsålder och från romersk järnålder–folkvandringstid. Lämningarna låg i åkermark och frilades genom att matjorden schaktades bort med grävmaskin.
De äldsta spåren bestod av stora mängder eldpåverkad, skärvig sten samt ett område med gropar och gropsystem. Under bronsåldern verkar platsen ha fungerat som en produktionsmiljö för både matlagning och olika former av hantverk. Groparna har använts för förvaring, men också för torkning av keramik, bronsgjutning och rostning av spannmål.
De yngre lämningarna utgjordes av ett cirka 2 000–1 500 år gammalt gårdstun. Här fanns ett större stolpburet långhus, omkring 25 meter långt och 8 meter brett. Arkeologerna identifierade 7–8 takbärande bockpar. I mitten av huset låg ett större rum som troligen fungerat som bostadsdel. I anslutning till långhuset fanns flera mindre uthus.
Boplatsen är sannolikt en del av ett större sammanhängande bebyggelseområde. Delar av detta undersöktes redan i samband med bygget av E4 under åren 1979–1980.