Logga in
Logga in

Kulturmiljö

Längs våra vägar finns många objekt med kultur- och väghistoriska värden. Vi arbetar med att bevara och stärka dessa värden samt med att förmedla vårt väghistoriska kulturarv.

Vi utför regelbundet inventeringar för att samla in kunskap om var i väganläggningen som vi har värdefulla objekt och hur skicket är på dem. Vi anpassar vägunderhållet för att bevara objekten, restaurera och stärka objekten.

Med tiden har dock en del av de värdefulla objekten försvunnit från vägområdet. Det kan bero på att vägar har dragits om, objekten förstörts av tidens tand eller att de yttats till en annan plats av okänd anledning.  Vi vill gärna återställa de objekt som saknas. Så har man sett ett väganknutet kulturmiljöobjekt på villovägar får man gärna höra av sig till oss så vi kan få tillbaka det på sitt rätta ställe.

Pågående och planerade projekt:

  • Restaurering av kilometerstolpar i sten och järn samt en milstolpe i Skellefteå kommun.
  • Restaurering av vägvisningsskyltar och kilometerstolpar i järn i Pajala kommun.
  • Restaurering av stentrummor i Åkermark, Älvsbyns kommun.
  • Restaurering av minnessten i Vindelns kommun.
  • Restaurering av kilometerstolpar i sten, järn, trä och betong, vägvisningsskyltar och kulturminnen i Gällivare och Jokkmokks kommuner.
  • Restaurering av stenmurar i Umeå kommun.
  • Restaurering av kilometerstolpar i järn i Umeå kommun.
  • Utsiktsröjningar i Vännäs och Pajala kommun.

Vägarnas historia i Norrbotten och Västerbotten


Norrstigen, eller Kustlandsvägen som den kom att kallas senare, är den äldsta vägförbindelsen i övre Norrland. Vägen som gick ungefär där E4:an går idag var en enklare gång- och ridväg som band samman de kyrkplatser som etablerats längs kusten under medeltiden. I slutet av 1600-talet byggdes vägen ut så att den blev farbar med häst- och vagn mellan Stockholm och Torneå. 

Älvdalarnas vattenvägar band samman inlandet med kusten. Det dröjde länge innan det byggdes vägar som band samman de olika älvdalarna med varandra. Ett av de första exemplen är sockenvägen mellan Burträsk och Skellefteå som blev farbar 1781.

I skogs- och fjällområdena var det först under 1900-talet första hälft som vägar på land blev betydelsefulla. Vid denna tid hade biltra ken kommit igång och under 1920-och 30-talet gick staten in och nansierade vägbyggandet som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Inledningsvis anlades smala så kallade ödebygdsvägar och senare AK-vägar (inom ramen för arbetslöshetskommissionens arbete, därav benämningen AK).

I Västerbotten byggdes också många enkla och smala så kallade enkronasvägar. Benämningen syftar på att den statliga ersättningen för dessa vägar var just en krona per meter väg. 

Kulturvägar

Trafikverket utnämner vissa vägar till kulturvägar. En kulturväg är en väg som på ett tydligt sätt visar hur vägar såg ut och drogs i landskapet under en viss tidsperiod. Kulturvägar har ett stort kulturhistoriskt värde.

Väganknutna kulturmiljöobjekt


Längs vägarna finns olika typer av äldre objekt med koppling till vägen. Dessa objekt bidrar till vägmiljöns värde och är viktiga för förståelsen av vägens historia.

Milstolpar


Genom 1649 års gästgiveriförordning beslutades att det längs alla allmänna vägar skulle nnas gästgiverier. Gästgivaren skulle erbjuda de resande mat och husrum men också en utvilad häst. Gästgivarens ersättning för detta beräknades bland annat i förhållande till resans längd. För att kunna beräkna avståndet och därmed ersättningen placerades milstolpar ut. Milstolparna har tillverkats av sten, järn eller trä.

Kilometerstolpar


Kilometerstolpar hör samman med bilismens barndom då huggna stenar eller stolpar av trä eller metall placerades ut för att visa avståndet längs vägen. I samband med de stora
vägbyggena på 1920-30-talet kostade vissa vägmästardistrikt på välhuggna stenstolpar längs sina nya vägar. Byske i Västerbottens län och Gällivare i Norrbottens län är två
områden där stenstolparna fortfarande står kvar längs flera av vägarna.

En annan variant av kilometerstolpar som är vanlig främst i Västerbottens län är de som sattes upp från slutet av 1940-talet när staten tog över vägförvaltningen. Dessa utgörs av enjärnstolpe som vanligen är målad i svart, grönt eller gult och på vilken en aluminiumplatta med urfräst kilometersiffra är fäst.

Väghållningsstenar


Innan staten övertog ansvaret för underhållet av vägarna var det traktens bönder som skötte vägarna. För att markera vilken bonde som ansvarade för vilken vägsträcka sattes
markeringar i trä eller sten upp längs vägen. Väghållningsstenarna är ofta små och anspråkslösa.

Minnesstenar


Längs de statliga vägarna finns resta stenar av olika slag. En vanlig typ är stenar som rests i samband med vägbyggen. I övre Norrland restes många stenar längs de vägar som
tillkom på 1920- och 30-talen inom ramen för Norrlands statsarbeten, dvs den statliga arbetslöshetskommissionens arbete.

Stenmurar


Stenmurar anlades för att markera olika typer av gränser, exempelvis ägogränser eller gränser mellan olika markslag så som skog och åker. Stenmurar användes också för att hålla betesdjur borta från odlingsmarkerna.  Om det finns stenmurar på båda sidor av vägen kan det vara en gammal fägata, dvs en väg för att valla djuren från gården till
betesmarken. I övre Norrland började stenmurar uppföras i större utsträckning i samband med laga skifte som påbörjades i mitten av 1800-talet.  När byar skiftades
ändrades gränserna och de nya ägogränserna markerades med stenmurar. 

Broar och stentrummor


I takt med att vägnätet byggdes ut började också broar att byggas i större utsträckning. Till en början byggdes broarna av trä men under mitten av 1700-talet beslutades att broar
och längs allmänna vägar skulle byggas i sten. Vid de mindre vattendragen uppfördes stentrummor.

I slutet av 1800-talet slog stålet och därmed kunde broarna byggas större och längre, vilket inte minst kom till användning i byggandet av järnvägsbroar. De första betongbroarna uppfördes i början av 1900-talet vilket senare ledde till att det i början av 1930-talet inte längre byggdes några broar i sten eller trä längs de allmänna vägarna i Sverige.

Vägskyltar och mötesstolpar


De äldre vägskyltarna hör samman med bilismens framväxt. De första kraven på vägvisare och vägmärken längs alla allmänna vägar kom 1931. I dag finns äldre vägvisare för enskilda vägar kvar längs mindre vägar. Dessa har gul botten, svart pro lerad text, röd bård och en spets som visar färdriktningen. Vid mötesplatser kan man se en äldre typ av toppmonterade mötesplatsskyltar, som jämfört med senare skyltar har en annan blå färgställning eller blåvit-randiga mötesplatsstolpar i trä.

Vägräcken

De äldsta vägräckena bestod av stengardister, det vill säga huggna stenstolpar, på vilka ett vitmålat trätäcke monterades. Vid mitten av 1900-talet blev det vanligare med
räcken i järn eller stål. De äldre räcken som nns kvar längs vägarna är huvudsakligen grönmålade u-balksräcken från 1950-talet, ibland med gardister i sten, men vanligen i
betong.

Kontakt Norr- och Västerbotten

Charlotta Olofsson

Telefon: +46 10-124 25 88