Slåtter - för både bilisternas och binas bästa
Nu rullar de stora slåttermaskiner längs vägarna igen. Varje sommar klipper vi ner växtlighet i vägkanterna för att förbättra säkerheten, men också för att öka den biologiska mångfalden och bekämpa invasiva arter.
Genom att ta bort störande växtlighet förbättras sikten längs vägen. Arbetet minskar också risken för erosion i marken och svaga dikeskanter som uppstår om träd får växa upp och slå rot. Samtidigt har vi möjlighet att bekämpa invasiva arter och att öka den biologiska mångfalden längs dikeskanterna.
Så här kan det se ut före och efter att vi slåttrat på en plats
Slåttern pågår i Stockholm mellan mitten av juni och september. När arbetet görs och hur mycket vi klipper beror bland annat på förutsättningar på platsen, hur vägen är klasssad och om det finns artrika vägkanter. Intill motorvägar och vid områden med snabbväxande växter som t.ex. vass kan vi behöva klippa flera gånger under sommaren, medan en artrik vägkant klipps så sent som möjligt på säsongen.
Noga inventerade dikeskanter...
För att bevara den biologisk mångfalden i mesta möjliga mån inventerar våra miljöspecialister regelbundet diken runt om i regionen och noterar vilka vägkanter som är artrika. I Stockholms län finns hela 332 artrika vägkanter. De flesta är några hundra meter långa, men det finns avsnitt som är flera kilometer långa. Den artrika vägkanten som ligger längst österut i länet och som Trafikverkets entreprenörer sköter finns på ön Arholma i norra skärgården.
- De lite mer ovanliga arterna man kan hitta i våra artrika vägkanter i Stockholmsområdet är backvial, bockrot, gulmåra, jungfrulin, tjärblomster, bergsyra, gråfibbla, ljung, röllika, smultron, svartkämpar och liten blåklocka. De finns vanligtvis i magrare ängsmarker. I mer näringsrikare vägdiken finns även en del orkidéer som t.ex. Jungfru Marie Nycklar. Alla orkidéer är fridlysta, så de värnar vi extra mycket om, berättar Fredrik Lundin, miljöspecialist på Trafikverket.
… leder till en anpassad slåtter
Med hjälp av inventeringen ser vi över var slåttern kan senareläggas eller anpassas utan att påverka trafiksäkerheten. Till exempel kan vissa sträckor bara slåttras vid korsningar och utfarter för att behålla god sikt, medan resten av området klipps senare. På så sätt hinner växterna blomma ut och fröa av sig innan de klipps ner.
Klippa allt eller inte alls – Olika metoder mot invasiva arter
Det är inte bara trevliga växter vi hittar i våra diken. Även invasiva arter som riskerar att slå ut den biologiska mångfalden kartläggs i våra inventeringar. I Stockholmsområdet är de största bovarna blomsterlupin, jättebalsamin, jätteloka och vresros.
På stora områden är slåttern ett bra verktyg för att förhindra spridning av dessa ofta vackra, men mycket invasiva växter. Ibland åker spaden fram för vid små, begränsade bestånd kan en effektiv metod vara att gräva bort växterna för hand så att rötterna följer med. Vid andra tillfällen är det bäst att inte göra något alls.
- Parkslide låter vi helst stå orörd så länge de inte innebär någon trafikfara. Att klippa dem riskerar både att de sprider sig snabbare på platsen och att vi kan råka sprida arten vidare till andra områden om växtdelar och jord följer med maskinen, berättar Fredrik Lundin.
Tips för dig som bor nära en statlig väg
Vi slåttrar upp till 10 meter från vägområdet. Ibland slåttrar vi på natten. Märk upp buskar och annan växtlighet vill bevara inom detta område med reflexer så är det lättare för våra entreprenörer att upptäcka och undvika dem när de kör förbi, så länge växterna inte skymmer sikten.