När Nollvisionen presenterades 1995 vände den synen på trafiksäkerhetsarbete upp och ner, och många var skeptiska. Men steg för steg vann idéerna mark. Bakom Nollvisionen stod en grupp trafiksäkerhetsexperter, ledd av Claes Tingvall, trafiksäkerhetsdirektör på Vägverket (från 2010 Trafikverket).
Hösten 1997 tog den svenska riksdagen ett historiskt beslut. Med en stor majoritet bestämde den att Nollvisionen ska ligga till grund för arbetet med trafiksäkerhet. Därmed gick vi från att lägga kraften på att förebygga olyckor till att fokusera på att ingen ska dö eller skadas allvarligt i trafiken.
Av central betydelse för Nollvisionen är det systematiska arbetet mot mål och samverkan mellan aktörer. Vi sätter konkreta delmål, gör årliga uppföljningar och analyser. Milstolparna uppdateras successivt.
Antalet omkomna har halverats
Sedan 1997 har mycket hänt. Cirkulationsplatser, mitträcken, alkolås och trafiksäkerhetskameror är några av de innovationer som höjt säkerheten på de svenska vägarna.
Insatserna har gett resultat. När nollvisionen antogs var antalet omkomna i trafikolyckor omkring 500 per år; 2016 omkom 270. Utvecklingen mot Nollvisionen går dock inte lika snabbt som tidigare; vi har nått en platå. Nya utmaningar har uppstått, bland annat beroende på högre hastigheter på vägarna. Vi behöver arbeta än mer målinriktat för att fortsätta minska antalet omkomna och allvarligt skadade i trafiken.
Nollvisionen i världen
Varje år omkommer ungefär 1,2 miljoner människor i trafiken. Det gör trafiksäkerhet till en stor folkhälsofråga. Eftersom det finns ett stort internationellt intresse för att ta itu med frågan har Sveriges kunskaper på trafiksäkerhetsområdet blivit en exportvara.