Den elkraft som Trafikverket köper levereras som 132 kV, 3-fas högspänning med frekvensen 50 Hertz. Tågen drivs med 15 kV, 1-fas med frekvensen 16,7 Hz. Elkraften måste därför omvandlas i så kallade omformarstationer, som finns med jämna mellanrum utmed järnvägen.

Nätfrekvensen 16,7 Hz används bara för järnvägsdrift. Skälet är historiskt. Då järnvägen började elektrifieras i början av förra seklet var det lättare att göra motorer till loken med låg frekvens än för till exempel 50 Hz. Frekvensen 50 Hz används idag till järnvägsdrift i en rad länder, som till exempel Frankrike, Danmark och Finland. Men i Sverige skulle det idag bli för dyrt att byta system till den högre frekvensen. Alla lok skulle behöva byta motorer och de flesta av Trafikverkets elanläggningar för tågdrift skulle behöva bytas ut.

För att förse eldrivna lok eller andra eldrivna fordon med elektrisk energi behövs elektriska matningsstationer. Det är omformarstationerna. De alstrar tillräckligt med ström av rätt spänning och frekvens för fordonen. Luftledningar för elenergin till fordonen. Dessa luftledningar kallas kontaktledningar, eftersom de står i kontakt med minst en strömavtagare på fordonet. Dessutom krävs 50 Hz elenergi för signalanläggningar, teleanläggningar, belysning på bangårdar och för att värma spårväxlar. Det innebär att vid störningar i elkraftsystemet kan både signalanläggning och elanläggning påverkas och i vissa fall skadas.